Hej!
Jag heter Josefin Lennartsson, har en kandidatexamen i teologi och vidareutbildning inom existentiell vägledning och folkhälsa. Samt över 20 års erfarenhet av att leda existentiella samtal i olika former.
Jag var ett missionärsbarn och en duktig flicka som bar på en mörk hemlighet inom mig i 20 år. Ett trauma från barndomen som påverkade hela tillvaron. Under tonåren kom ångesten, stressreaktionerna och smärtan i kroppen. När jag sökte hjälp hos vården behandlade man enskilda symptom och såg inte min helhet, verktygen att se vad som pågick inom mig saknades och jag hade själv inte orden.
Dessa erfarenheter gjorde att jag sökte verktyg och hjälp för att få min tillvaro hanterbar. Några verktyg fick jag från kyrkan men jag fick också med mycket annat som förvärrade min brottning. Allt kunde inte lösas med de svar som sammanhangen gav mig, tron på en viss gud var inte svar på alla mina problem.
Mina erfarenheter gav mig ett perspektiv på livet som gjorde mig lite annorlunda. Det var en anledning till att jag tidigt såg sprickor i fasaden på de sammanhang jag växte upp i. Men det existentiella fokuset skapade en skaparlust inom mig, att hitta lösningar och vägar vidare. Det förde mig in i ledarroller från tidig ålder, jag har varit ordförande i en nationell ungdomsorganisation, butikschef för en second hand och pastor bland annat.
Även om jag inte fick alla svar i kyrkan fick jag det viktigaste redskapet där; frågan vem jag vill vara i det liv jag har att leva.
Den frågan hjälpte mig att forma ett liv och drömmar som inte var präglade av det trauma som hade sitt grepp om mig då. Att tro på kärlekens kraft till nytt liv, skapande och pånyttfödelse har jag många erfarenheter av, det har format mitt sätt att möta livet på.
Men det kom till en punkt då min tro och mitt förhållningssätt till livet inte längre rymdes i de sammanhang jag vuxit upp i. Den erfarenheten har inneburit en hel del smärta men också insikten om hur stort livet är.
Den här sidan är resultatet av den resan. En plats för genuina möten, en plats där vi kan växa tillsammans och en plats där du kan få utforska storheten som bor inom dig.
Jag skriver mig hel
Från Reflektioner:
Jag lärde mig tidigt om hur viktigt det var att vandra på rätt väg. Att det handlade om destination. Så pass viktigt var det att det ibland kunde motiveras med rädsla eller förtryck. ”Om du inte tror så här så…” eller ”den som inte tror så här är…”. Det viktiga var inte hur man vandrade, vad man såg eller ens vem man blev av vandringen. Utan just att man skulle vandra på rätt väg.
Det kunde talas om att du behövde känna vägen själv. Men i slutändan var det ändå någon annan som bestämde hur den såg ut eller vart den gick. Om du inte vandrade på den vägen skapade det oreda omkring dig. Du var rebellisk, okunnig, något var fel med dig. Den varma gemenskapen kom av att du vandrade på samma väg som de andra. Att du höll dig kvar i ledet. Tillhörigheten skapades av att vi tänkte, trodde och gjorde lika.
Men den sortens vandrande förde mig bort från mig själv. Bort från närvaro i den tillvaro som var min.
fortsätt läsa här!
